När Du kom till världen!

Min underbara älskade unge!

Detta skriver jag till dig när du bara är två månader gammal. Just nu ligger du i vagnen i ditt rum med fönstret vidöppet. Du älskar nämligen att sova i frisk, kylig luft. Här är berättelsen om när väldens vackraste Tea Lovis kom till världen.

Efter sändningen den 11 januari 2008, packade jag mitt pick och pack, och flyttade hem till din pappa i Århus igen. När sätet var justerat och vi gasade bilen i Skövde var det som att säga ”tack och hej” det gamla livet och köra in i det nya. Och jag hade svårt att fokusera på något annat än Dig. Efterlängtade barn!

Jag hann bara vara hemma i fem dagar innan jag fick det första tecknet på att Du var redo och hade lust att komma ut. Nu ska jag berätta hur det var när du föddes – hur det gick till när min förstfödda dotter kom till oss!

Kanske kommer berättelsen inte vara särskilt intressant för dig förrän om låång låång tid – men jag tror att du en dag är glad för att jag skrev ner detaljerna.

Torsdagen den 17 januari vaknade jag av att jag trodde att jag hade kissat på mig... blött mellan benen, blött på lakanen och jag gick tidigt upp och bytte byxor. Och så fortsatte det. Pappa var på träning och jag gick hemma och ”kissade” på mig hela dagen. En vän menade att det kunde vara vattnet som gick och sa att vi nog skulle föda inom 24 timmar. Men det var ju 10 dagar kvar till förlossningsdatumet och jag bara skrattade åt hennes antydan. Vi hade ju massa tid kvar och många ting som inte var färdiga...

Men mitt på dagen kom den första värken. Den smög sig på och gjorde inte alls ont, kändes knappt, och jag tänkte inte mer på det, utan fortsatte mina bestyr hemma. Men jag skrev ett sms till din pappa som han aldrig kommer att glömma. ”Vi ska nog förbereda oss på att det snart är dags”. Med det menade jag att det kunde ske inom en vecka eller så...

Klockan 17 kom han (din pappa och mitt livs kärlek) hem och tog hand om mig. Vi gick ut och gick lite, handlade wokmat (jag tog kinaräkor i stark sås) och värkarna började tillta. Varje gång stannade jag och hängde med armarna runt Petter som hjälpte mig att stå ut. Det började göra ont – men jag tänkte hela tiden att det var falskt alarm och vågade inte ta ut något i förskott.
Efter wokmiddagen – gick jag upp och ner i trapporna, vi bor på 5:e våningen, och nöp mig i bröstvårtorna (hade hört att det kunde skynda på processen).

Det var handbolls-EM på TV. Norge-Danmark tror jag. Men jag la mig i sängen. Petter fattade tidigare än jag att det stora ögonblicket närmade sig och sprang runt och packade BB-väskan mellan värkarna, dina små söta kläder skulle med och kläder till oss och toalettgrejer. Samtidigt tände han ljus i sovrummet och gjorde det mysigt för mig. Och varje gång jag hade en värk rusade han in och höll om mig. Och hjälpte mig att andas. Nu ringer vi till Skejby, sa han.

Men jag ville att vi skulle vänta eftersom jag fortfarande trodde att det skulle avta. Men magin fanns där – den speciella känslan av att det kunde ske något ofantligt stort den här natten. Jag och din pappa samarbetade, tillsammans tog vi oss igenom värkarna och som ett team arbetade vi.

Sen ville jag duscha. Jag frös och det varma vattnet lindrade smärtan. Men när jag skrek så det ekade i kaklet – bestämde Petter att vi skulle åka in. Han ringde sjukhuset. Klädde mig. (Jag vägrade ta på mig joggingskorna som han ställt fram, utan tog på mig svarta stövletter), han körde fram bilen och hämtade grannen som fick hjälpa mig ner i trapporna (vi vågade inte ta hissen ifall vi skulle fastna...).

Väl i bilen ringde vi din farmor, mormor och morfar och mostrar och gammelfarmor och berättade att vi var på väg. Alla ljublade över att du snart skulle komma. Alla längtade, alla höll tummarna, alla önskade oss lycka till – och vi lovade att höra av oss så fort vi kunde.

Fortfarande trodde jag att barnmorskan skulle skicka hem oss...att vi missuppfattat och att det inte alls var dags. Jag kunde inte förstå att natten som jag längtat i nio månader efter (jag visste att du skulle komma på natten) snart var här. Vi rusade fram förväntansfulla i bilen. Vi körde fel, vi skrattade, jag skrek, vi firade och jag skrek ännu mer.

Klockan var 22:30 när vi kom till förlossningsavdelningen och träffade Mitte. Jag tyckte om henne från början. Hon undersökte mig och sa att jag var öppen 5 cm. 5 cm, nästan 6!!! Då fattade jag!!! Snart skulle jag få träffa dig, min skatt. Miraklet i min mage hade verkligen bestämt sig för att komma ut! Plötsligt gjorde jag mig klar för att bli en födande kvinna. Jag tog fram all min energi och lade fokus på uppgiften. Jag var stolt och lycklig över att vi klarat mer än halva öppningsarbetet hemma på egen hand.

Lavemang hade jag bestämt långt tidigare att jag ville ta – för att slippa sprutlakera sänggaveln - så med den i kroppen låg jag och väntade i 20 minuter innan det var dags att gå på toa. Jag skakade mycket och frågade Mitte om det skulle va så och hon sa att det var alla spänningar i kroppen och fullt normalt. Jag frös och ville ligga i varmt vatten. Så plopp – så hoppade jag ner i ett stort varmt badkar...där låg jag och plaskade och hade det bra. Stämningen var trivsam och inte alls ett inferno som jag föreställt mig. Vi skojade och var pirriga och förväntnasfulla. Jag hade valt att Petter skulle ha samma vita linne på sig som han bar på vår första date (men det är en helt annan, men också magisk, historia =).

Min mammas förlossningar hade alla tagit omkring 24 timmar – så jag var inställd på att vi hade många långa timmar kvar. Tidigare på kvällen hade vi köpt frukt, russin och nötter, IFALL vi skulle åka in - det handlade ju trots allt om fem marathonlopp!!

Men när jag hoppade ur vattnet efter en timme hade jag öppnat mig 8 cm och barnmorskan sa att allt såg bra ut och det gick mycket ”hurtigt”. På den tidpunkten hade jag jävligt ont. Jävligt jävligt ont – och värre blev det för varje värk. De var nu täta och fruktansvärt starka. Petter höll i mig och hjälpte mig med andningen. Vi föreställde oss att varje värk var en hjälpsam kraft som tog oss närmare målet. Petter pratade om våra målbilder som vi ritat upp under graviditeten. I några sekunder lyckades jag fokusera på anledningen till att jag var där. Då kom den där smärtan som alla beskriver. Den ohanterbara! Jag tryckte plastmasken med lustgas över mun och näsa, andades och försökte hålla kontrollen. Ingen hjälp. Försökte ett par gånger till men det fungerade inte. Då fick jag panik, kastade masken i golvet och skrek att jag ville ha epidral. Barnmorskan tyckte det var för sent och bad mig hålla ut ett par värkar till. Jag gjorde det - med lustgasen. Jag mådde illa av den, kände mig groggy, som en riktigt dålig fylla. Höll ut och försökte återta kontrollen.

Men när jag fick höra att inget hände där nere, att öppningsarbetet hade avstannat och att jag fortfarande bara var 8 cm, bad jag Petter; att fråga om det verkligen inte går att göra något åt smärtan. Jag hade nämligen fått för mig att jag inte kunde varken förstå eller tala ett enda ord danska. Så Petter fick bli min tolk.

På något sätt lyckades han i alla fall få Mitte att ändra sig och kalla på narkosläkaren. Nu var jag hög som ett hus och kände mig helt stenad. Borta, trött och lam. Jag hade skällt på Petter för att han luktade banan när han hjälpte mig att andas. ”Stick du stinker”, hade jag skrikit. Men det sista jag ville var att han skulle gå ut ur rummet. Han blev nog lite chockad över min aggressivitet.

Narkosläkaren kom och jag fick sätta mig upprätt på britsen. Jag hade hela tiden legat ner, på ryggen och på sidan. Det var skönt att sätta sig upp, men jag skakade fortfarande i hela kroppen och tänkte att den där sprutan kommer aldrig sätta sig rätt. Jo, tänkte jag – det måste den. Jag tog en sista inandning av den hemska lustgasen och satte mig helt stilla. Kör! I en tjock dimma hör jag Petters röst: ”Mitte, hon är ganska trött”, samtidigt som han pekade på mig och jag hörde på hans röst att han log lite. Jag satt då och hängde med huvudet långt ner på bröstet, dreglade i handen.

Efter sprutan (som inte kändes alls) kom en helt ljuvlig känsla. Helt underbar!! När smärtan stegvist försvann och befriade häxan som varit fängslad i mig kom en skön lättnad och Mitte sa; ja nu är du dig själv igen. Sov lite nu.

Så somnade vi. Båda två. Och sov i över två timmar. Det var fantastiskt! Då och då kom Mitte in och kikade att allt var bra. I drömmen – låg jag och tänkte på vad som skulle hända när själva bebin (du!) skulle ut. Hur skulle det kännas? Hur skulle det hela gå till? Hittills hade allt ju gått fint – och egentligen inte varit så farligt – så det är väl nu det jobbiga skulle börja...Vid fyra-tiden sa Mitte att det var dags! Jag var helt öppen och utdrivningskeedet skulle börja.
Men jag fick inga krysstvärkar. De kom inte och jag kände mig totalt förvirrad. Jag hade satt upp fötterna på en ställning för att kunna ta spjärn och pressa ordentligt. Men det kom inga tendenser ens till krysstvärkar. Mitte sa att hon skulle hämta värkestimulerande dropp – men att vi kunde testa att pressa utan en gång för att se hur det går.
”Nu!” sa hon och jag tog i allt vad jag hade.
”GOTT! En gång till....
”Håll i, håll iiii”
”FLOTT – en gang til”
Och så kom du ut. Jag sträckte mig efter dig och fick upp en blå, blodig liten välskapt minimänniska i mina händer. Jag tog dig och ladig på mitt bröst så du skulle få värme. Det ögonblicket går inte att förklara... det är precis som alla kvinnor sagt i alla tider – det går inte att jämföra med något annat och orden är för få och för små... Du var större än kärleken självt!
Då förstod både jag och din pappa att väntan och längtan efter dig inte bara varat i nio månader – utan hela livet!

Välkommen!!!
De första dagarna var stillsamma för dig och mig. Men Petter var tvungen att åka runt och fixa allt vi inte hunnit fixa. Köpa säng, bilbarnstol, bebistäcken, napp mm... Vi bodde på patienthotellet och hade det fint. DU älskade att suga och sög konstant på våra fingrar och mitt bröst förståss.

Vi hade en lååång lista på namn som vi samlat på oss under graviditeten. Mest killnamn, men också fina tjejnamn (Tyra, Vilde, Nora, Siri). Men när du kom – så var det inget namn som var fint nog för dig.

Nedan är texten som Ina läste på din namncermoni:

”Det första alla frågar när ett barn föds är om det blev en pojke eller flicka. Det andra alla frågar är vad barnet ska heta. Namnet är viktigt och något du bär med dig hela livet.

Vi hade en lång lista på tänkbara namn innan vårt barn föddes. Det skulle vara ett speciellt, inte alltför vanligt namn, men det fick heller inte bli för pretansiöst. Men när hon, den 18 jan, kom ut till oss – var det inget namn på listan – som liksom var fint nog för henne. Hon var ju världens vackraste bebis...

I tre dagar var hon namnlös, vår lilla flicka. Vi testade och tittade, försökte lära känna henne och se ”vem” hon var. På söndagen fann vi ut det: Det var såklart Tea Lovis som kommit till välden!

Tea Lovis är för oss ett namn som passar en stark tjej som vet vad hon vill. Thea kommer från Dorothea som är grekiska och betyder gåva och gud. Förra året döptes xxx till Tea i Norge.

När det gäller Lovis så finns det bara, så vitt vi vet, en enda till med det namnet. Nämligen Ronjas mamma i Ronja Rövardotter. Hon som styr sin rövarhövding och alla andra rövarna i Mattisborgen med massa värme, kärlek men med bestämd hand.

Tea Lovis föddes under januari-stormen och i sagans värld skulle nog Lovis sjunga för att lugna de andra denna natt:

(Elin sjunger)

Lovis vaggvisa
Vargen ylar i nattens skog,han vill men kan inte sova.Hungern river hans vargabuk,och det är kallt i hans stova.Du varg,du varg,kom inte hit,ungen min får du aldrig.Vargen ylar i nattens skog,ylar av hunger och klagan.Men jag ska ge'n en grisasvans,sånt passar i vargamagar.Du varg......Vargen ylar i nattens skog,och hittar sig inget byteMen jag ska ge'n en tuppakam,att stoppa ner i sitt knyte.Du varg....Sov, mitt barn, i bädden hos mor,låt vargen yla i natten.Men jag ska ge'n en hönsaskank,om ingen annan har tatt'en.Du varg....


Det var förlossningen det. Jag tänkte att du kanske är lite nyfiken på hur det var när vi fick reda på att vi var gravida.
Här kommer en snabb resume: Jag och din pappa blev ju kära vid första ögonkastet. Jag intervjuade honom (detta har du säkert hört tuuusen gången) och en vecka efter var vi på date i Nytorgsparken på söder i Stockholm. En helt magisk dag. Två veckor efter det flyttade vi ihop, två månader efter det friade Petter och vi förlovade oss. Efter ett halvår flyttade vi till Oslo och kort efter det upptäckte vi att vi väntade barn.

Jag gjorde testet i hemlighet medan Petter var på torsdagsträning. Med på telefon från Stockholm var Elin. Jag kissade på stickan (det skulle ta tre minuter innan resultatet visades) och hann knappt ta upp luren innan displayen skrek: GRAVID mot mig. Jag kunde inte tro att det var sant!!! Helt overkligt!

När Petter kom hem bad jag honom kolla ugnen åt mig... Där inne hade jag lagt en liten liten bulle... Han fattade direkt och blev såå lycklig han också.

Sen flyttade vi till Viborg i Danmark där vi gjorde det spännande ultraljudet. Vi ville gärna se om du var en tjej eller kille – men trots tre UL så gick det inte att se. Du ville helt enkelt överraska oss och knep ihop dina ben varje gång. Busfrö, redan då!

I skrivande stund är du åtta månader. Det är söndagsmorgon och du har för första gången sovit borta (hos någon som inte är nära släkt)... Mellan Mette och Robert (din barnvakt och våra grannar i Malmö) sov du så sött. Pappa och jag var ute och roade oss på Möllevångstorget igår kväll och sov lääänge i morse.

Jag jobbar heltid (på tv4) och pappa har time out i fotbollen och studerar idrottspsykologi i Lund. På dagarna kommer underbara Mette hit och tar hand om dig.

Igår var det en helt vanlig lördag i vårat liv och jag skulle vilja beskriva den för dig. Du och jag var ute med vagnen i septembersolen, vi handlade lantkyckling och massa frukt och grönt på Möllan. Det slog mig att många kommenterar dig när vi är ute och går. Jag hör (stolt) hur de viskar bakom min rygg ”men såg du bebisen – guuuuud så söt!”. Många säger till mig att du är ett ovanligt sött barn och flera menar att du nog är det sötaste de sett... Som mamma tycker man ju det automatsikt – men så många kan inte ha fel: du är bland det gulligaste som finns och lämnar ingen oberörd. Du har ett leende som smittar hela världen och ett par klarblåa ögon som är så stora att hela planetens oskyldighet får plats i dem. Näpen näsa och stora kinder. En praktbebis! Och ditt humör är (oftast...) på topp!

Vi var i parken och du bara älskar andra barn! Du vill ta på dem, klappa dem, krama dem snacka med dem. Du älskar också att gunga – och kiknar av skratt. Vi delade på en grekisk gyros och du tyckte mycket om köttet.

Mitt älskade barn!